Violet Green hyllar kvinnliga pionjärer inom blues och rock

Vaudevillebluesens divor

- När jag satte ihop bandet 2014 var målet att skapa en musikföreställning där den röda tråden var de många kvinnor som haft avgörande betydelse för bluesens, soulens och rockens utveckling, men som ändå ofta försvunnit när historien nedtecknats, säger bandets kapellmästare Ulla Wrethagen.

- Vi gjorde nog research i ett halvår. Först hade vi 42 låtar och hade med fler genrer, bland annat storband. Sedan dess har vi gallrat en del, säger hon.

Många idéer kommer från musikern Marie Selanders bok Inte riktigt lika viktigt? om kvinnliga musiker och glömd musik (Gidlunds, 2012), som bland annat innehåller ett spännande kapitel om 1920-talet.

Föreställningen blev en succé och Violet Green har sedan dess turnerat i Sverige och Norge. Totalt framför de ett trettiotal låtar och mellansnacket består av anekdoter om artisternas liv och fakta om deras musikproduktion.

- Publiken blev överförtjust när de hörde de hejdlösa, fräcka texterna, humorn och lekfullheten hos framför allt vaudevilleblues-divorna.

Under föreställningen får publiken möta artister som Memphis Minnie, Bessie Smith, Big Mama Thornton, Etta James, Sister Rosetta Tharpe och Ann Cole.

De flesta av kvinnorna från vaudeville-eran i USA är idag bortglömda trots att de totalt dominerade musikscenen 1900-1930. Senare, under 1950-talet blev inspelningar med kvinnliga artister mer kända med män. Muddy Waters version av Ann Coles Got my Mojo Working är exempelvis betydligt mer känd än Ann Coles, liksom Elvis Presleys Hound Dog är mer känd än Big Mama Thorntons tidigare version och Jerry Lee Lewis version av Whole Lotta Shakin helt överskuggar Big Maybelles.

En högtidsstund för bandet var när gospel och rythm and blues-sångerskan Mavis Staples, 80 år, uppträdde på Nalen i juni i år – lika bra som tidigare. Hon har ett späckat turnéschema och drar även yngre publik.

Vilken är er mest minnesvärda spelning?

En diskussion uppstår, hurvida det är när åkte direkt från jobbet till en spelning på Hola folkhögskola och möttes av kommentaren:

– Jag trodde att ni kom från skattemyndigheten när ni klev av bussen.

Efter spelningen hade ägaren och publiken en helt annan uppfattning.

Får man dansa när ni spelar?

– Man vill ju dansa för det svänger bra. Vi har ofta sittande publik men några brukar alltid ta sig upp och kasta loss.

Blir det några överraskningar i Kungsängen?

– Publiken kan få många aha-upplevelser och få veta saker som de inte visste förut, säger Ulla.

– Målet är att någon ska gråta. Att det ska bli mycket känslor alltså, fyller Elsie i.

Bandet heter Violet Green and all between. Vad betyder det egentligen?

– Vi har lekt med tanken att det är den sjunde bandmedlemmen eller en person som kände alla artisterna. Dessutom råkar lila, vitt och grönt vara de brittiska suffragetternas färger.

Förutom sina spelningar så har de ett pågående skivprojekt. 

- Vi har tänkt att det ska komma en CD under 2020. Det blir bra om den kommer under jubileumsåret för Mamie Smiths Crazy Blues, som spelades in 1920.

– Nu vill vi brejka så vi kan lägga ner våra jobb, säger Ulla och de andra instämmer.

Missa inte Violet Green den 15 november - här finns info om biljetter!